youarenotmyfuckingdisco

Jag har haft dom här tankarna ibland, men har inte fått ner dom i text:

Men jag känner att alla ens före detta flickvänner som tog ens hela hjärta när man blev nykär och livet var helt underbart. Aldrig gav tillbaka hela stycket när det väl tog slut. Det finns ett litet rum djupt djupt där inne som inte går att radera ut. Som är fyllt med upplevelser, tankar och massa känslor tillhörande sin förra kärlek.
Min tes stärks ju av tanken som infinner sig efter ett tag in i det nya singel livet då man känner att man aldrig ska bli kär igen. Men man blir det, man blir jätteglad. Fast innerst inne känns det inte rikigt som den gången man var rikitigt kär första gången.
Det kanske är så att vårat hjärta inte kan klara allt för mycket kärlek, att alla gånger vi går vidare så blir utrymmet mindre?

Vid ett breakup tar det ju oftast tid innan det är det positiva man tar med sig från sin förra flick- eller pojkvän. Men efter lång läketid så omvandlar man allt det där onda till gott. Som man kan ta med sig vidare i livet. Saker man lärt sig av henne/honom, saker man upplevt med henne/honom, saker som är väldigt fina.

Ibland så tar man den långa vägen förbi rummet.
Man kollar in och minns.

Det är lättare att ta fram dom där negativa aspekterna i ens förra förhållanden då det är det sista man upplevde gemensamt med personen.
Och det är inte så lätt att ta fram de fina sakerna om man blivit sårad. Men ibland får man se förbi allt det där och tänka på alla bra saker. Det är ganska skönt att kunna göra det med.

KoC <3
Kings Of Convenience – Me In You